Matematik hör till själva livet.

Matematiken kommer in i en människas liv redan från födelsen. När det nyfödda barnet ser ljuset för första gången och börjar uppfatta röster så kan det låta så här: Längden 53 cm, vikten 3 255 g, född precis kl 14.00, 5 tår på varje fot och 5 fingrar på varje hand. Den här siffer-exercisen följer sedan spädbarnet genom hela livet, först upp till skolåldern, sedan under minst 12 års skolgång, vidare under arbetslivet och till slut vid pensioneringen, då det ju gäller att korrekt kunna räkna ut sin pension.

Man kan givetvis släppa barnet fritt att upptäcka den här matematiska världen som vi lever i. Det skulle skapa totalt kaos ganska snart hos barnet när det själv (på egen hand) försöker sortera och tolka alla komplicerade intryck – och kaos i dess omgivning. Givetvis stannar barnet snart i sin utveckling och kommer att sakna ett effektivt verktyg att förstå och skapa ordning i sin tillvaro. Ett barn som inte får en riktig handledning in i matematikens mysterier blir helt enkelt mentalt och socialt handikappad, därför att han/hon inte kommer att förstå och inte heller göra sig förstådd och uppfatta andra människors budskap.

”Att satsa på matematik är en investering i medborgarskap och demokrati. Matematik är… att ha tilltro till och förmåga att påverka sin sociala omvärld och är oundgängligt för ett aktivt medborgarskap.” (Utbildningsdepartementet 2004, s.165)

Alla har en mer eller mindre diffus uppfattning om vad disciplinen (ämnet) matematik står för. Att det handlar om viktig kunskap förstår de flesta, men så betyder också ordet helt enkelt ’vetenskap’ och kommer från grekiskans mathema. Man kan i det praktiska livet definiera matematik som en vetenskap för olika slags problemlösningar som kan kvantifieras, helst numeriskt – en vetenskap för alla åldrar.

Matematik på förskolan kan definieras mera detaljerat som ett särskilt språk, ett verktyg som barnet behöver för att förstå och att beskriva sin omvärld, inte minst i samspel med andra barn och i relationer till vuxenvärlden.

Om vi någonsin inbillar oss att matematik blott och bart är ett instrument för att lösa mer eller mindre abstrakta problem, för att göra olika typer av beräkningar och för att förbereda barnet inför skolans matteundervisning, ja då ska vi absolut inte befatta oss med matematik! Om vi däremot föreställer oss att det hela rör sig om något alldeles fascinerande, närmast magiskt och äventyrligt som vi kan trollbinda vår publik med, våra barn – då är det fritt fram för den skönaste av alla konster, matematik.

Små barn och matematik

Barnet är inte ett kärl som vi ska fylla med ett innehåll, barnet är en lykta som vi ska tända.

Läroplanen för förskolan (Lpfö-98,rev.2010) ger egentligen inte pedagogen något val: Skall jag stimulera matematisk träning eller inte? Styrdokumentet är helt entydigt på den här punkten. I sitt förslag till mål för just matematik-ämnet tar Skolverket upp bl.a. betydelsen av att barn tidigt får möjlighet att upptäcka och utforska matematik i vardagen. Även leken har fått sina mål definierade, och då heter det att barnet i leken undersöker, prövar och bearbetar olika områden för sitt lärande och sin utveckling och där är matematik ett sådant område. 
Matematik finns ju överallt i vår miljö, matematik finns även i barnen själva. Så t.ex. lär vi barnen att komma ihåg larmnumret 112 genom att låta dem i tur och ordning peka på munnen, näsan och de två ögonen.
Förståelsen för vad utveckling av matematisk förmåga innebär är tämligen komplext och har många skilda aspekter. Den innefattar känsla för rumsuppfattning, form, storlek, tid, mängd och deras specifika egenskaper och inbördes relationer. Allt detta är livsnödvändigt för barnet för att det skall kunna forma/bilda vardagliga (praktiska) och intellektuella begrepp.
Vad innebär matematisk utveckling hos små barn? I barnets inlärning betyder det alla de kvalitativa förändringar som skär genom inlärningen av de mest elementära matematiska begrepp och logiska operationer. Matematisk utveckling är en viktig komponent för att barnet skall kunna utforma sin egen världsbild.
Vad gynnar och visar sig bli mest effektivt för den positiva utvecklingen hos barnet? Svaret ligger inte dolt i något pedagogiskt mysterium – nej, det handlar om något så naturligt som alla de didaktiska lekarna som vi använder dagligen på förskolan. I leken får barnet som en bonus nya förmågor/färdigheter och kunskaper; leken främjar utveckling av koncentrationsförmågan, minnet, det logiska tänkandet, den konstnärliga förmågan – ja, helt enkelt dess fantasi, kreativitet, språkkänsla och empati. Barnet märker inte att det faktiskt ligger ren och skär inlärning inbäddad i den kreativa leken. Även de mest passiva barnen vill gärna delta i leken, och alla leker utan tvång om de förstår lekens inneboende regler och substans – och de anar/känner spänningen. Den didaktiska leken utgör ingen tävling, och alla har lika värde; den är målinriktad och blir en skapande aktivitet där barnen på ett djupare sätt uppfattar omgivningen och ytterst världen omkring dem. Med framgång främjar leken även  den rent matematiska inlärningen.
Byggstenarna i den didaktiska leken är att möta barnen på deras egna villkor/deras egen nivå,  att utifrån deras perspektiv, förmåga och ålder anpassa materialet, och att väcka intresse och nyfikenhet inför olika lekmoment.                  
Många tror att ett viktigt tecken på god matematisk förmåga är snabbtänkthet, men barnet kan jobba långsamt och i sin egen takt och ändå lyckas att göra framsteg och komma rätt i de olika mattelekarna.
Pedagogen måste göra sig en klar bild av vad matematisk förmåga står för. Det kan annars lätt bli till en fälla. Först och främst får man inte tro barnet om en större förmåga därför att han/hon snabbt kan räkna till tio eller klara tal med huvudräkning. Det är inte självklart att barnet har en klar matematisk förmåga om det har ett bra minne, matematisk förmåga är något utanför rena utantillkunskaper och stor minneskapacitet. Analytisk förmåga, logiskt tänkande och en matematisk begåvning/förståelse är vad det hela ytterst handlar om. Tack och lov har alla barn fötts med en matematisk begåvning, större eller mindre.
Matematisk förmåga i barnaåren rymmer några olika kvaliteter:

Att formalisera/abstrahera/strukturera allmänna regler från konkreta fall.
Att generalisera utifrån ett antal matematiska exempel och koncentrera sig på det viktiga och ignorera det oväsentliga i ett fall/en lek – att se helhet även i det som avviker.
Att inneha förmågan att operera med symboler i stället för konkreta sifferuppgifter.
Att tänka och arbeta med ett fall konsekvent och i tur och ordning för att kunna dra logiska slutsatser av materialet.
Att kunna arbeta effektivt/strukturerat och rakt på sak utan för många avvikande tankebanor.
Att anamma ett reversibelt tänkande vid behov, dvs. att se och angripa problemet från motsatt utgångspunkt.
Att tänka smidigt som innebär att frigöra sig från alla schabloner och allt mekaniskt tänkande.
Att uppöva ett matematiskt minne, att sammanfatta sina idéer i ett logiskt schema till hjälp vid framtida problemlösningar.
Att ha ett rumsligt tänkande, dvs. förmåga att vid behov snabbt skaffa sig en rumsuppfattning.
Det är svårt för barn att greppa för stora tankeskapelser, särskilt om det blir för abstrakt. Här krävs konkret stoff i lagom stora portioner.
När frågan ”Varför?” kommer ur barnets mun, börjar det öppna världen för sig själv på ett särskilt påtagligt sätt. När vi börjar lyssna på barnet kan vi utforska barnets väg att försöka uppfatta sin omgivning, inte minst den matematiska världen.

Den vuxnes position måste vara seriös och utan ironi eller bristande tålamod, tvärtom att kunna vänta ut den nödvändiga tid som krävs för barnet, alltså ingen färdigkunskap eller tidiga omdömen.  Barnet självt ska uppmuntras att forska och iaktta, och den vuxnes roll blir den osynliga handen som stöder och hjälper.
Intellektuell känsla utvecklas intensivt hos det lilla barnet, och den har stor betydelse för den fullvärdiga och psykiska utvecklingen. Den vuxna måste vara observant på barnets psykiska värld och känna till dess svaga och starka sidor, hjälpa barnet erövra sina krafter och nå det mål som barnet kan uppnå och glädjas med barnet över dess framgångar.
De didaktiska principer som en pedagog måste ta till sig i pedagogiska arbetet med matematik för barn (och alla andra ämnen i stort) är som följer:

* Psykologisk komfort, vilket innebär att skapa en pedagogisk miljö utan stress och irritation.
* Sysselsättningsskapande innebär att ny kunskap inte ska införas färdigpackat för barnet, utan arbetsmiljön skall inspirera barnet att självt söka öppna kunskapens askar med största glädje och iver.
* Minimum/maximum-principen, dvs. att ge alla barn lika möjligheter att utvecklas i sitt eget tempo utifrån sina egna förutsättningar – utan krav på prestation.
* Helhetsprincipen, att koppla nya matematiska kunskaper till redan existerande insikter för att skapa ett logiskt sammanhang för individen.
* Variationsprincipen som innebär att ge barnet möjlighet att göra sitt eget val utan ingrip-ande från den vuxne, ett viktigt villkor för att kunna generalisera hur saker kan ha samma innebörd vid olika tillfällen.
* Skapandeprincipen, vilket praktiskt betyder att varje barn bygger sin egen erfarenhet genom olika forskarmödor och egna rön. Här måste barnet pröva vad som är rimligt eller orimligt och förkasta det senare – ibland ett mödosamt arbete.
*Kontinuitetsprincipen, ett livslångt lärande som startar i de tidigaste barnaåren och fortgår i olika former genom hela livet.

Hur matematikäventyret en gång började.

Mitt matematikäventyr började på riktigt när jag flyttade från St. Petersburg till Sverige. Fastän jag har jobbat i många år som lärare i ryska skolor med matematik, blev matte- äventyret något nytt och stort först här i Sverige. Tyvärr blev den första kopplingen till det svenska begreppet matematik faktiskt ordet ’tråkig’, ett ord som jag fick höra flera gånger från eleverna på en mellanstadieskola där jag praktiserade. Genast började jag undra över varför matematik kallades så. Från ryska elever kunde man kanske höra att matematik var ’svårt’ – men också ’spännande’. Nivån på matematikundervisningen är generellt högre redan på lågstadiet, och just utmaningen skapar ett moment av verklig spänning. Mina funderingar ledde till den slutsatsen att vi pedagoger ofta är rädda för att ta tag i ämnet med lek och fantasi, kort sagt: inlevelse i matematikens underbara värld. Ett enkelt exempel är min lektion om tabeller, där jag skapade en berättelse om en äventyrlig tågresa mellan Västerås och Stockholm där resenären, en pojke, missade sitt viktiga möte och kom fram fel tid… Hur löser vi den gåtan? Eleverna fick SJ:s riktiga tågtidtabeller på bordet för att hjälpa pojken ur hans dilemma. Många lösningar kom upp, de flesta kreativa och korrekta.  

 Många tycker att detta kan bli svårt att förstå för barnet alla de krångliga matematiska orden.  Men den pedagog som har lite kunskap om barnets utveckling känner igen situationen där barnet blir nästan förtrollat av alla sådana konstiga begrepp. Det är som är viktigt att pedagog måste vara engagerat och ha vilja att leka matematik med barnen, den ska brinna själv för dem idéer och innovationer . Vuxen måste fånga barnets intresse . Det är skådespeleri och trolleri att uppträda matematik för små barn. Vilken glädje får man då ner man ser att barnets ögon börjar lysa, att barnet är nyfiken och har stort intresse för det som vuxen bjuder på.

Mina små brukar fråga mig : ska vi leka matematik? Jag behöver inte övertyga dem att matematik är rolig. Det vet den redan. Ibland blir dem arga på mig ner det är inte deras tur att leka matte.  På min avdelning delar vi barnen i små grupper för att underlätta barnens inlärning och att varje individ för chans att berätta, att koncentrera, att fundera, att reflektera osv. i lugn och ro, helt enkelt att varje barn blir sedd och bekräftat.  

Den första matteövningen.

På den första matteövningen (leken) brukar jag inte förklara för barnen att de kommer att lära sig räkna: addera, subtrahera, multiplicera och dividera. Det är ju annars det klassiska sättet att introducera något nytt, ty det är inte detta som är det väsentliga för små barn när de sysslar med matematik. En sovjetpedagog och forskare, Amonashvili, gjorde sin presentation av matematik för sexåringar så här: ”Vet ni barn vad matematik betyder?” Svaret blev oftast, att det är när man räknar till tio och hundra osv. Då gick Amonashvili till den svarta tavlan och drog undan en duk som täckte tavlan. Där fanns färdigritat olika matematiska symboler, grafer, kurvor och formler i olika pastellfärger.

”Vad är det för något, vilka konstiga bokstäver?” ropade barnen med stora ögon och största förvåning. ”Det här är riktig matematik”, svarade han. ”Så vackert”, utropade en flicka i gruppen. ”Ja, matematik är nog det allra vackraste, och det är drottningen bland alla kunskapsämnen.”

Är det rätt att förklara matematik på det här sättet? Ja, visserligen förstod inte barnen något av tavlans information – men det var aldrig meningen. Idén var helt enkelt att locka fram nyfikenheten och fascinationen över det magiska, det okända, något som kanske blir barnens kunskaper i framtiden.

Med mina små barn använder jag en liknande metod som Amonashvili i hans bok ”Hej, barn!” (1983). Hos mig brukar barnen sitta runt den röda duken under vilken ligger utspritt olika föremål (halsband, kulor, siffror, pyramider och andra geometriska former i skiftande färger).

Samtidigt introducerar jag elementära matematiska begrepp som pyramid, siffror etc. Själva ordet ’matematik’ kommer barnen att få höra ofta för av- dramatisera begreppet.

Jag tjuvtittar krypande under utrop duken utan att visa vad där finns. Intresset stegras bland barnen, och efter ett tag kommer den förlösande frågan: ”Vill ni också se vad som finns under den sollika duken (rund och röd)?” Efter alla jaropen kommer trollformeln: ”Simsalabim, alla sitter vi i ring. Vilka saker finns häromkring? Ett, två, tre – på det fjärde ska det ske, bort med duken!” Och så blir barnen varse om alla mattegrejer som får bli leksaker till att börja med (fri lek). 

Intervju med Elena Åsberg. "Låt hösten bli en del av din undervisning."

Nu har hösten kommit på riktigt. Men hur utnyttjar man detta på bästa sätt i sin undervisning? Förskolläraren Elena S. Åsberg är en av de medlemmar som lagt upp flest lektioner med hösttema och hon delar gärna med sig av sina erfarenheter.

– Som pedagog upplever jag att barnen vill lära sig om allt i sin omgivning. Det blir naturligt att prata om årstiderna och det passar jättebra att koppla detta till exempelvis matematik, berättar hon.

Elena arbetar för närvarande som förskollärare i Västerås och har en bakgrund som både lågstadielärare och studierektor i hemlandet Ryssland. Förskolepedagogik är något som engagerar och 2010 gav hon ut boken Familjesagan geometri som handlar om hur man kan lära ut matematik i förskolan med hjälp av handfasta övningar.

Utnyttjar väder och natur
Bland hennes lektioner i arkivet finns flera som är knutna till bland annat hösten. Ett exempel är lektionen ”Tema: hösten”  som utnyttjar årstidens särpräglade väder och natur för att lära ut matematik. I lektionen får eleverna bland annat räkna kottar och grenar samt resonera kring de saker som finns i skogen.

– Jag försöker ha ett brett perspektiv som lärare och brukar försöka ”leka” matematik med barnen. Det gör man bra i naturen, säger hon.

Genom åren har hennes konkreta undervisningsstil gett goda resultat och år 2009 fick hon Västerås pedagogiska pris för sitt arbete. För henne är det viktigt att skolan stimulerar till eget tänkande.

– Undervisningen måste utgå från elevernas egna intressen och ibland vara mindre teoretisk, säger hon.

Använder pekplatta
För den som vill inspireras av Elenas pedagogik och exempelvis utnyttja hösten och de övriga årstiderna i undervisningen har hon ett viktigt råd att ge:

– Anpassa alltid undervisningen till barnen och deras värld! Sedan får man gärna läsa mina lektioner och inspireras av hur jag valt att utnyttja hösten och naturen. Men viktigast är att tänka själv, säger hon.

För Elena själv är hösten en magisk årstid. Hon ser alltid fram emot att ta med sig sina förskoleelever på upptäcktsfärd i höstskogen och kunna undervisa på plats:

– Ett bra tips är att ha med sig pekplatta. Med den kan man både fotografera och filma, men även ta fram information och visa för barnen. Det fungerar riktigt bra, berättar hon.

Mer om Elena S. Åsberg: 
• Elena S. Åsbergs profil på lektion.se. http://www.lektion.se/my_pages/member.php?id=lenaasb
• Elena S. Åsbergs lektioner. http://www.lektion.se/lessons/search.php?level=3&author=lenaasb

Matematik och entreprenörskap.

Det finns många möjligheter på förskolan att stärka barnens initiativkraft och deras förmåga att förverkliga sina drömmar och idéer.

Barnens vanliga spontana lek i sandlådan kan vara ett tillfälle där små snillen lär sig hur saker fungerar och förverkligar sina drömmar eller löser problem med hjälp av egna idéer. Leken stimulerar deras medfödda nyfikenhet, initiativförmåga, kreativitet och självtillit. Barnen känner glädje av att ”kunna och våga själva” och att bli sedda och uppskattade av vuxna för detta.

Barnen grävde en djup grop i sandlådan. De visste inte från början, hur gropen sedan skulle komma att användas. Barnen fick många idéer. Den första var att bygga en bro över gropen. Då plötsligt upptäckte snillena, att de behövde material som skulle passa till att bygga bron.

De tog det som fanns i närheten – en stor spade. Barnen prövade att gå på ”bron”. Slutsatsen blev, att det är svårt att balansera på en spade och själva materialet (plast) är dåligt, det kan lätt gå sönder.

Man behöver förstärka konstruktionen. Barnen lånade en spade till, sedan en till, till slut blev det fyra stycken. Dags att testa igen.

”Nej, det fungerar inte bra. Det finns för många hål mellan spadarna. Man måste balansera igen!”

En pojke hämtade en liten sopborste och försökte täcka ett av många hål. Slutsatsen blev, att brons konstruktion inte är bra och att det behövs något annat som kan läggas över gropen. 

Barnen gick runt på gården för att hitta passande material. Tyvärr fanns det inta grejer som skulle kunna passa till byggprojektet. De små uppfinnarna vände sig till vuxna.

Då var det min tur att bli involverad i processen. Min roll blev handledares, partnerns, att visa på möjligheter, att ha en stödjande funktion och att vara någon som bidrar till att skapa en miljö för lärande. 

Vi gick till förrådet och hittade där en träbräda som en gång varit bordsskiva men nyligen tappat sin gamla funktion. Barnen bar den till gropen och la den över. De testade den nya brokonstruktionen genom att några snillen gick över bron, hoppade på den, och flera ställde sig på den. Resultatet blev bra. Alla blev jättenöjda med den nya konstruktionen.

Plötsligt kom de små uppfinnarna på en ny idé, nämligen att istället för bron göra en rutschkana. De tyckte att det material som redan fanns passade utmärkt till detta. Så här såg deras rutschkana ut. 

Tanken var bra, men tyvärr gick det inte att åka ner på den nybyggda rutschkanan. Helt enkelt så gick den sönder.

Barnen var inte ledsna för det, de kom på en idé till – att göra om rutschkanan till spis. Och då fick träbrädan vara spisplattan där barnen stekte pannkakor, och under plattan i gropen gjorde snillena en ugn för att baka olika bakelser. 

Här ser vi, att meningen med leken var just att motivationens drivkraft är nödvändig för att lärandeprocesser ska utvecklas.

Sammanfattning.

Arbetet med entreprenörskap innefattar att träna och stödja de kompetenser och färdigheter  hos barnen som är viktiga för att kunna bli  företagsam, vilka är :

•                 en god självkänsla
•            ett gott självförtroende
•          förmåga att ta ansvar
•             kunnande att förstå konsekvenser av vad man gör
•            tålamod och uthållighet
•            förmåga till samspel och samarbete
•            förmåga att kunna tänka själv
•            förmåga att ta initiativ
•            förmåga att fantisera och vara kreativ.
• 
  

Hösten och alla små kryp – matematik och natur.

Jag vill presentera en övning där barnen lär sig matematik och naturens olika livsformer. Små snillen lekte med färger, mönster, former, siffror, tal, antal, mängder, ordning, storleksbegrepp och längd, en hel och en halv, placerings- eller lokaliseringsord, t.ex. över, under… Barnen såg naturens livsformer såsom växter och små kryp och fick förståelse vad det är för skillnad mellan små kryp och insekter. Vi pratade om årstider. Syftet med övningen var också att ut-veckla och stimulera barnens nyfikenhet och uppmärksamhet för matematiken och naturen. Det fans lite magi i övningen, och det tyckte barnen om.

Rekvisita som jag hade till leken: 20 (kan vara 5, 10 eller 15 beroende på gruppstorlek) olik-färgade plastmuggar, figurer av små kryp, laminerade papperslöv från olika träd som t.ex. eklöv, almlöv, lönnlöv, hassellöv, björklöv och asplöv med siffrorna skrivna på och dessutom två(tre) tärningar. 

På en rund/cirkelformad matta ställde jag 20 olikfärgade plastmuggar. Under varje mugg gömde jag en figur av ett litet kryp, t.ex. en spindel, en nyckelpiga, en mask o.s.v., och på varje mugg satte jag med hjälp av häftmassan ett löv med siffran på.

Alla barn satt i ring, blundade och lyssnade på lugn musik. Under musikens gång målade jag med ord en bild av höstskog för barnen:

” Vi låtsas att vi är i höstens skog nu. Det är så lugnt i skogen. Luften är ren och frisk. Det känns lite kallt och blåsigt. Jag vill andas med hela bröstet för att ta stora andetag av den magiska luften som ger mig kraft och styrka i kroppen. Vi andas djupt en gång och en gång till. Jag ser massor av fina löv som ligger på marken: gula, gröna, orangea, röda, bruna. Det blir en fin och olikfärgad matta av alla löv. Men man vet inte vad det är som gömmer sig under alla löven.”

” Nu får ni öppna ögonen och titta på höstens egen matta! Vad ser ni? (många löv/massor av löv). Kan ni berätta från vilka träd de olika löven kommer?” (Pedagogen hjälper till med att säga de korrekta namnen på löven).

Alla löv ligger på var sin sten (plastmugg).

” Vilka färger har stenarna? Kan ni räkna hur många löv det finns det(20)?  Hur många stenar finns det(20)? Man kan säga att löven är lika många som stenarna. Varje löv har sin sten under sig, eller varje sten har sitt löv över sig. Tror ni att det kan finnas något annat under stenarna? Vad kan det vara? Spännande! Då börjar vi att lyfta upp eller vända på stenarna och kolla vad som ligger under.” ( Pedagogen behöver inte lägga små kryp under alla stenar. Det är bra om det finns stenar utan dem. När barnet vänder sin sten säger det att det är tomt under stenen, där finns ingenting, då blir det ju noll kryp).

Variant 1.

Barnen vände i tur och ordning på stenarna. Förstås började de med en sten som hade ett löv med siffran ett på. (Varje gång när barnen vände stenar pratade de om vilken färg lövet och stenen hade, från vilket träd lövet kommit och vilken siffra som stod på lövet.) Barnen be-rättade om de små kryp, som de hittade under stenarna och räknade hur många ben de hade. Vi pratade om hur alla de små krypen kommer att överleva den långa kalla vintern. Vi kom överens att de bästa årstiderna för dem är våren och sommaren. Små snillen upptäckte ganska fort att några små kryp har sex ben, några har åtta ben och några var utan ben – noll ben.

" Finns det någon förklaring till detta?" frågade jag.

" Ja, visst finns det en förklaring. Alla små kryp som har sex ben heter insekter. Varför kan vi inte kalla t.ex. en spindel för en insekt? Spindeln har ju åtta ben o.s.v.

Vilka barn fick löv med ett litet kryp på. Hur många sådana löv finns det? (2)  Hur många barn fick dessa löv? (2 – lika många) Vilka små kryp sitter på löven? (En nyckelpiga och en spindel) Till vilken grupp hör nyckelpigan? ( Insekter) Varför tillhör inte spindeln samma grupp? (Den har åtta ben)."

Vi sjöng sånger om spindeln och nyckelpigan. (Man kan sjunga flera sånger om olika små kryp med barnen och man kan ha rörelselekar, t.ex. Hoppa som en gräshoppa. Krypa som en spindel. Åla som en mask.)

Variant 2 (med tärningar).

Barnen kastar tärningar och räknar hur många prickar det blir. Sen letar de efter ett löv med den siffra som stämmer överens med antal prickar på tärningen eller tärningarna (man kastar en, två eller tre tärningar på en gång för att nå ett stort antal prickar t.ex. 12, 20…) Här får vi ett bra tillfälle att prata om addition och multiplikation, t.ex. en tärning visar fyra (4) prickar och den andra sex (6): 6 + 4 = 10; tre (3) prickar/gånger tre (3) är lika med nio (9), sex (6) prickar/gånger två (2) är lika med tolv (12) o.s.v.

Den levande tröjan.

Det är ingen nyhet för oss alla som jobbar på förskolan, att det ofta är svårt och tidsödande att lära barnen att ta hand om sina kläder vid på- och avklädning. Det är visserligen så att varje barn har en egen hylla för sina kläder. Men det fungerar tyvärr inte alltid som det ska, när barnen försöker hänga sina kläder och ställa skorna under hyllan. De har helt enkelt för bråttom, och vi stackars lärare plockar upp vantar, strumpor, tröjor o.s.v. från golvet och lägger allt på plats åt barnen. Det finns kanske någon bra förklaring till detta: Varför gör barnen så här?

Först och främst tror jag att de tycker att det är tråkigt. Barnen har inte tid att ta hand om sina kläder ordentligt, därför att de redan är någon annanstans i sina tankar och drömmar. Så t.ex. tänker många barn, att det ska bli riktigt roligt att få leka med bilar eller dockor, att det är spännande att bygga höga slott av klossar. Hur ska vi vuxna göra alla rutiner med på - och avklädning roliga och meningsfulla för barnen? En bra fråga!

Idén kom plötsligt. På min avdelning samlar vi bortglömda kläder i olika korgar som förvaras i tvättrummet. Vi sorterar allt och lägger dem i fyra korgar: I den första korgen (högst upp) har vi vantar, i den andra – strumpor, i den tredje – byxor och i den fjärde (längst ner) – tröjor.  Då kom jag på att det blir bra att använda de här kläderna för att lära barnen att ta hand om sina saker. Jag hittade på en historia om ”den levande tröjan”, som jag berättade för barnen på samlingen.

Sagan om den levande tröjan.

I morse kom jag först av alla till förskolan. Jag klädde av mig och gick runt som vanligt och tittade i alla rum om det såg bra ut. Så brukar vi fröknar göra när vi är först på avdelningen. Det ingår i våra morgonrutiner.

Allt såg bra ut. Leksakerna, böckerna, pennorna, saxarna, helt enkelt alla saker som barnen brukade leka och jobba med var på sina bestämda platser och väntade snällt på dem.

Det kändes så skönt för mig, och jag var glad att den nya dagen med massor av fantastiska förväntningar och spännande saker äntligen hade fått sin början.

Men, oj! Vad är det för konstigt ljud som hörs från tvättrummet? Är det någon där inne? Nej! Barnen har ju inte ens kommit! Det är bara jag här inne i huset. Ljudet hördes mer och mer, och det blev högre och starkare. Vad kan det vara? Vem kan låta så där?

Jag gick till tvättrummet. Det var tomt där. Ingen var där utom jag själv. Jag vred på huvud och tittade runt omkring i rummet. Jag tittade under bänkarna och i torkskåpet. Nej, ingen fanns där heller. Jag vände mig till korgarna med bortglömda kläderna, och då hördes det att någon som låg i den fjärde korgen, den längst ner, grät högt. Vem kan det vara?

Jag drog fram korgen. I korgen fanns bara bortglömda tröjor. Jag tittade på dem, och plötsligt såg jag att en av tröjorna hade två stora runda blå ögon som stirrade på mig – och en röd mun som gav ett gråtande ljud ifrån sig. Jag blev chockad. Det kan inte vara sant! En levande tröja! Det tog lite tid innan jag hunnit lugna ner mig.

Hej! sa jag försiktigt till tröjan. Mår du bra?

Hej! svarade tröjan. Nej, jag mår riktigt dåligt.

Varför det?

Tröjan började gråta ännu mer. Jag försökte trösta den.   

Du behöver inte vara rädd för mig. Berätta vad som har hänt?

Och tröjan berättade sin historia.

Det hände för några år sen. Då hade en pojke tröjan på sig, och tröjan var över-lycklig, därför att hon hade en kompis som behövde henne. En dag lekte pojken i en vattenpöl och blötte ner tröjan. Han gick in och bytte den blöta tröjan mot en annan som var torr. Han glömde att be fröken hänga tröjan i torkskåpet, och han glömde också att lägga den på sin hylla. Han hade så bråttom därför att han ville fortsätta leken i vattenpölen. Då hamnade tröjan i ställe på golvet.

Om en stund gick fröken förbi och upptäckte att det låg en tröja på golvet. Fröken tog upp den och hängde den i torkskåpet. Så blev tröjan liggande där inne i torkskåpet under flera dagar, därför att pojken helt enkelt glömt bort den. Till slut hamnade den i en korg där det redan fanns många bortglömda tröjor. Och tröjan tyckte att det var tråkigt att bara ligga i korgen, och att ingen längre behövde den.

Hur kan jag hjälpa dig? frågade jag tröjan.

Du behöver inte hjälpa mig! Jag vill hjälpa barnen, så att de inte ska glömma sina kläder och att ha kläder och skor på var sin bestämda plats. Om du hittar en bra plats åt mig där jag kommer att synas för barnen, och där jag kan se deras hyllor, då kan jag ha koll på deras kläder och skor.

Vi hittade en bra plats för den levande tröjan. Hon finns på dörren i hallen och hon är jättelycklig nu. Barnen försöker ha ordning på sina saker, därför att de är väl medvetna om att det finns två stora runda blå ögon som ständigt tittar på dem. Tröjan är så glad nu att hon ler hela tiden, och barnen är tillfreds för att alla kläder och skor finns på plats, och de behöver inte mera gå och leta efter dem. Varje barn blev kompis med tröjan. Till slut fick vi ordning och reda i hallen, en bra stämning och en skön harmoni.  

Författarprojekt: ”Matematik och språk”.

Det är spännande för barnen (4 – 5-åringar) att göra sin egen bok, en alldeles egen saga med text och bilder. Processen pågick under många olika tillfällen.

Vid första tillfället. Barnen tittade på olika barnböcker som innehåller text och bilder. Vi diskuterade hur böckerna såg ut och tittade på de olika titlarna, på författarnas namn, på illustratörernas namn, också på bokförlagens namn och på när böckerna blev utgivna en gång. Barnen upptäckte att böcker kan innehålla sagor, berättelser, dikter, sånger, och de tyckte att det är viktigt att det finns bilder i böckerna. Sedan läste jag en dikt av Lennart Hellsing:

Böcker ska blänka som solar

och gnistra som tomtebloss

Medan vi läser böckerna

läser böckerna oss

Kan böcker läsa människor?

Det kan de förstås!

Hur skulle de annars veta

allting om oss?

Efter att jag hade läst dikten talade vi om att man måste vara försiktigt med böcker för att hålla dem i bästa skikt: Att man inte får rita i böckerna – det finns särskilda ritböcker, att man inte får riva sönder böcker och att man inte får smutsa ner böcker.

Jag frågar barnen: Var finns böckerna? Och jag fick till svar, att de finns att köpa på någon bokhandel i stan eller på nätet, att man kan låna böcker på biblioteket och att man kan skriva sin egen bok.  

Barnen bestämde att göra en sagobok på egen hand, där det ska finnas bilder som barnen kommer att rita och text som de kommer att fantisera ihop.

Vid andra tillfället. Jag läste en dikt av Kaja Pakkanen:

Var kommer sagorna ifrån?

Från mormors lappkorg där i vrån,

från spisen i vårt sommarhus,

från regnbågen, så klar och ljus,

ifrån en fjärran, fjärran ö,

ifrån en blomma vit som snö,

ifrån en liten strumpa blå,

från golvet som den trampar på,

från världen som är vid och stor.

Vid örat ditt en saga bor.

En viktig sak att tänka på när man skriver en saga på egen hand:

v  Huvudfiguren presenteras.

v  Dramatisk händelse, ett problem eller en konflikt.

v  Upplösning.

v  Lyckligt slut.

Inledningen är mycket viktig. Det öppnar historien och är ett steg ur verkligheten till sagans värld. Avslutningen är också viktig, då återvänder läsaren/lyssnaren tillbaka till verkligheten.

Pedagogen måste komma ihåg:

v  Att ha en inledning och en avslutning.

v  Att berättelsen ska vara kort.

v  Att språket ska vara enkelt och konkret.

v  Att innehållet/budskapet ska vara tydligt.

v  Att fantasteri och magi är en bra krydda.

Vi kom överens med barnen att de ska rita bilder till olika texter som de kommer att hitta på. Själva texterna skriver en pedagog efter barnens berättelser och klistrar sedan in dem i deras böcker. För böckerna använde vi skrivhäften i storlek A-6 (samma storlek som pocketböcker har). I skrivhäftena delade vi in sidorna med tanke på att de vänstra sidorna kommer att innehålla text och de högra sidorna (med sidnumrering) kommer barnen att rita egna bilder på.

För att underlätta processen och passa på att arbeta med matematik samtidigt valde jag figurer från ”Ord på burk”. Alla figurer hade jag i en påse. Vid varje tillfälle tog barnen en figur ur påsen utan att titta. Det var slumpen, ingen visste vilken figur som skulle komma fram. Sedan beskrev barnen figuren och hittade på historien runt den. 

De ritade bilder på höger sidan med sidnumrering, efter att pedagogen klistrade text på vänster sida. Varje gång la de figurerna efter varandra i rätt ordning i rad. Vid varje nytt tillfälle byggde barnen raden i samma ordning som har den röda bilen i början på raden. Med hjälp av den byggda raden upprepade barnen historien som de redan skrivit i sina böcker. Det var som ett memory-spel och bra träning för minnet.

Hela arbetet med boken tog ca tio (10) tillfällen.

Så här började vi: ett barn tog fram ur påsen en röd bil. Det var inte lätt för barnen att börja historien med bilen. Barnen kom på att alla sagor börjar med de inledande orden som har en så fantastiskt magisk inverkan på alla: ”Det var en gång…”   

Då började deras saga så här: ”Det var en gång en familj som bestod av mamma, pappa och två syskon, en pojke och en flicka, och som bodde i ett litet hus i stan. Familjen bestämde sig att ta sin röda fina bil och åka på semester…” Så småningom tog barnen fram alla figurer från påsen och skrev färdigt en saga med egna bilder.

Sagan avslutades lyckligt. När familjen hittade en kista med skatter blev de fantastiskt glada. Mamma och pappa började tänka på att de kanske kan renovera huset. Syskonen tänkte köpa massor av godis och leksaker. Men sen kom de på att det blev pengar över, och det är inte kul att bara köpa mängder av saker, att det ju finns viktigare saker att tänka på. En moralisk fråga  uppstod: ”Hur ska vi använda pengarna?” Då kom familjen på en lysande idé att använda alla pengar för att hjälpa dem som lever i fattigdom, för dem som är sjuka och behöver pengarna för att köpa läkemedel osv.

Sagan fick titel ”Sagan om skatten”. Namnet på boken skrev vi högst upp på framsidan. Barnens namn/författarnas namn skrev barnen själva under titeln. Längst ner på framsidan skrev vi ”Solgläntans bokförlag”, därför att vår avdelning heter just Solgläntan. Och på samma rad utgivningsår (innevarande år).

Barnen förstod att det var ganska krävande att göra en bok. Vi pedagoger upplevde att det faktiskt behövdes ett väl planerat arbete från oss vuxna för att skapa en miljö, ett arbetssätt  där barnen skulle komma att arbeta på egen hand och med hjälp av sin fantasi och kreativitet  –  och helt frivilligt. Det var bra att vuxna var till hands, samtidigt blev vi vuxna som den osynliga hand som vid behov ger barnen förklaringar och information angående allt om bokpublicering. Arbetet med bokpublicering i författar projektet baserades på läroplanens mål. I sina berättelser lyfte barnen upp många frågor som tillhör moment som ’värdegrunden’, vilket stämmer väl med Läroplanens mål:

”Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar

v  öppenhet, respekt, solidaritet och ansvar,

v  förmåga att ta hänsyn till och leva sig in i andra människors situation samt vilja att hjälpa andra,

v  sin förmåga att upptäcka, reflektera över och ta ställning till olika etiska dilemman och livsfrågor i vardagen,

v  förståelse för att alla människor har lika värde oberoende av social bakgrund och oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionsnedsättning, och

v  respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö”. (Lpfö 98 rev.2010, sid.8)

Under arbetets gång lär sig barnen att lyssna, att reflektera, att ge uttryck för egna uppfattningar och att försöka förstå andras tankar och visioner. De utvecklade talspråk, ordförråd och begrepp samt sin förmåga att leka med ord, berätta, uttrycka tankar, ställa frågor, att argumentera och kommunicera med andra. Barnen utvecklade intresse för skriftspråk samt förståelse för symboler och deras kommunikativa funktioner.

Barnen ritade många bilder, sjöng sånger och hade många rörelselekar där de härmade olika djur som finns i sagan och på så sätt utvecklade de sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik.

Barnen härmar en hare – hoppar.                                

                                                       Barnen härmar en orm – ålar.

Under ”Författarprojektet”  jobbade barnen mycket med matematik. Alla matteövningar var inriktade att utveckla barnens förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande  egenskaper hos mängd, antal, ordning och talbegrepp samt mätning, tid och förändring. De fick undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problem-ställningar. Barnen lär sig at att urskilja, uttrycka och använda matematiska begrepp och samband mellan begreppen.

Några exempel på matteövningar.

Sortering. Barnen sorterade figurerna i olika grupper. 

Efter former. Runda (cirklar) föremål.

Djur                                                                                     Fåglar

Ätbara saker

Oätbara saker

Utifrån färger: 

gröna                                                                          röda                                             

vita                                                                                   gula

Saker som kan röra på sig

Memory-spel.

Jag blandade alla figurer och barnen skulle lägga dem i rad i rätt ordning

(ordinal förståelse) som det beskrevs i sagan.  

      

Enkel räkning , arbete med antal och ordningstal. Barnen lär sig räkna rätt (man pekar bara en gång på ett föremål - pekräkning). De lär sig att räkna genom att flytta blicken, och att det inte spelar någon roll om man börjar räkna från höger eller från vänster – det blir samma antal föremål.  Barnen mötte ordningstalen i olika sammanhang, t.ex. att det andra föremålet   i raden är en banan.

Arbete med matematiska begrepp: olika färger, storlek, längd, former, ordningsbegrepp      (första, andra..), placeringsprepositioner (framför, i början, mellan, nära…), antalsord (ett par, dvs. två syskon), siffror (att hitta rätt sida i boken – sidnumrering).

Så här såg de färdiga böckerna ut:

Alla var jättestolta över ett stort, långt och krävande arbete med bokpubliceringen.