Den levande tröjan.

Det är ingen nyhet för oss alla som jobbar på förskolan, att det ofta är svårt och tidsödande att lära barnen att ta hand om sina kläder vid på- och avklädning. Det är visserligen så att varje barn har en egen hylla för sina kläder. Men det fungerar tyvärr inte alltid som det ska, när barnen försöker hänga sina kläder och ställa skorna under hyllan. De har helt enkelt för bråttom, och vi stackars lärare plockar upp vantar, strumpor, tröjor o.s.v. från golvet och lägger allt på plats åt barnen. Det finns kanske någon bra förklaring till detta: Varför gör barnen så här?

Först och främst tror jag att de tycker att det är tråkigt. Barnen har inte tid att ta hand om sina kläder ordentligt, därför att de redan är någon annanstans i sina tankar och drömmar. Så t.ex. tänker många barn, att det ska bli riktigt roligt att få leka med bilar eller dockor, att det är spännande att bygga höga slott av klossar. Hur ska vi vuxna göra alla rutiner med på - och avklädning roliga och meningsfulla för barnen? En bra fråga!

Idén kom plötsligt. På min avdelning samlar vi bortglömda kläder i olika korgar som förvaras i tvättrummet. Vi sorterar allt och lägger dem i fyra korgar: I den första korgen (högst upp) har vi vantar, i den andra – strumpor, i den tredje – byxor och i den fjärde (längst ner) – tröjor.  Då kom jag på att det blir bra att använda de här kläderna för att lära barnen att ta hand om sina saker. Jag hittade på en historia om ”den levande tröjan”, som jag berättade för barnen på samlingen.

Sagan om den levande tröjan.

I morse kom jag först av alla till förskolan. Jag klädde av mig och gick runt som vanligt och tittade i alla rum om det såg bra ut. Så brukar vi fröknar göra när vi är först på avdelningen. Det ingår i våra morgonrutiner.

Allt såg bra ut. Leksakerna, böckerna, pennorna, saxarna, helt enkelt alla saker som barnen brukade leka och jobba med var på sina bestämda platser och väntade snällt på dem.

Det kändes så skönt för mig, och jag var glad att den nya dagen med massor av fantastiska förväntningar och spännande saker äntligen hade fått sin början.

Men, oj! Vad är det för konstigt ljud som hörs från tvättrummet? Är det någon där inne? Nej! Barnen har ju inte ens kommit! Det är bara jag här inne i huset. Ljudet hördes mer och mer, och det blev högre och starkare. Vad kan det vara? Vem kan låta så där?

Jag gick till tvättrummet. Det var tomt där. Ingen var där utom jag själv. Jag vred på huvud och tittade runt omkring i rummet. Jag tittade under bänkarna och i torkskåpet. Nej, ingen fanns där heller. Jag vände mig till korgarna med bortglömda kläderna, och då hördes det att någon som låg i den fjärde korgen, den längst ner, grät högt. Vem kan det vara?

Jag drog fram korgen. I korgen fanns bara bortglömda tröjor. Jag tittade på dem, och plötsligt såg jag att en av tröjorna hade två stora runda blå ögon som stirrade på mig – och en röd mun som gav ett gråtande ljud ifrån sig. Jag blev chockad. Det kan inte vara sant! En levande tröja! Det tog lite tid innan jag hunnit lugna ner mig.

Hej! sa jag försiktigt till tröjan. Mår du bra?

Hej! svarade tröjan. Nej, jag mår riktigt dåligt.

Varför det?

Tröjan började gråta ännu mer. Jag försökte trösta den.   

Du behöver inte vara rädd för mig. Berätta vad som har hänt?

Och tröjan berättade sin historia.

Det hände för några år sen. Då hade en pojke tröjan på sig, och tröjan var över-lycklig, därför att hon hade en kompis som behövde henne. En dag lekte pojken i en vattenpöl och blötte ner tröjan. Han gick in och bytte den blöta tröjan mot en annan som var torr. Han glömde att be fröken hänga tröjan i torkskåpet, och han glömde också att lägga den på sin hylla. Han hade så bråttom därför att han ville fortsätta leken i vattenpölen. Då hamnade tröjan i ställe på golvet.

Om en stund gick fröken förbi och upptäckte att det låg en tröja på golvet. Fröken tog upp den och hängde den i torkskåpet. Så blev tröjan liggande där inne i torkskåpet under flera dagar, därför att pojken helt enkelt glömt bort den. Till slut hamnade den i en korg där det redan fanns många bortglömda tröjor. Och tröjan tyckte att det var tråkigt att bara ligga i korgen, och att ingen längre behövde den.

Hur kan jag hjälpa dig? frågade jag tröjan.

Du behöver inte hjälpa mig! Jag vill hjälpa barnen, så att de inte ska glömma sina kläder och att ha kläder och skor på var sin bestämda plats. Om du hittar en bra plats åt mig där jag kommer att synas för barnen, och där jag kan se deras hyllor, då kan jag ha koll på deras kläder och skor.

Vi hittade en bra plats för den levande tröjan. Hon finns på dörren i hallen och hon är jättelycklig nu. Barnen försöker ha ordning på sina saker, därför att de är väl medvetna om att det finns två stora runda blå ögon som ständigt tittar på dem. Tröjan är så glad nu att hon ler hela tiden, och barnen är tillfreds för att alla kläder och skor finns på plats, och de behöver inte mera gå och leta efter dem. Varje barn blev kompis med tröjan. Till slut fick vi ordning och reda i hallen, en bra stämning och en skön harmoni.